Ibland tänker jag på dig..en gång i tiden var du min bästa vän! Egentligen förstår jag inte hur vi kunde glida ifrån varandra, jag kallar det ett stort mysterium. Det gick inte en dag utan att vi träffades, och nu..får jag ett sms när jag fyller år så får jag vara glad. Kunde verkligen ge allt för dig, allt! Det känns inte som att någon kan ta din plats med alla skratt och gråt. Ibland kan jag sitta och undra varför ingen av oss försöker ta upp kontakten med varandra iallafall, varför inte någon av oss bryr sig. Kanske bryr vi oss, men vi visar verkligen inte det..varför?!