"Alene, jeg har kun mig.."

Något jag har lärt mig, det är att man i slutänden alltid bara har sig själv. Man hör alltid tjejer säga till varandra "killar kommer och går, men vännerna består", jamen javisst..vilket bullshit. Vem är det du ska leva resten av ditt liv med när du väl hittat den rätta killen? När man blir äldre så försvinner vännerna oftast efterhand p.g.a. att man antingen växer ifrån varandra eller helt enkelt inte har tillräckligt med tid att spendera på varandra och för att man också träffar nya vänner längst den vägen man promenerar genom livet. Bara det lilla steget du tar mellan högstadiet och gymnasiet får dig att förlora många längst vägen och hitta andra. Hur mycket tid spenderar man egentligen med de vännerna man hade på höstadiet nu för tiden? Inte mycket alls nej, det är de s.k. nya vännerna som gäller och visst är väl det underbart. Men HUR..hur ska man kunna veta vart de nya vännerna står? Hur ska man veta hur mycket man kan säga till de olika personerna? Hur ska man veta vem som verkligen finns där när det behövs? Jag vet inte iallafall, och om någon vet, så please tell me!! Jag vet fortfarande inte till hundra procent vart jag har vissa människor, och kanske får jag aldrig riktigt veta det heller..i don't know.

Något annat jag upplevt är att gråta utan anledning..hur kan det bli så? Det undrar jag. Trodde att folk ljög när de grät och sa att de inte visste varför, men det är möjligt.. och riktigt obehagligt. Och det värsta utav allt är egentligen när folk frågar en vad det är, och man säger att man inte vet.. och att de då svarar tillbaka att det måste vara något och att man inte kan gråta utan anledning. Det kanske helt enkelt bara har blivit för mycket runt omkring på sista tiden? Vad vet jag, för jag vet ju inte varför jag gråtit utan anledning i en hel dag.



Ett leende brinner upp och i askan rinner oftast tårar.