Efter så långt tid sitter jag här och är lika vilsen som jag var innan jag träffade dig. Ibland kan jag inte sova om nätterna för att jag undrar vad som egentligen gick snett mellan oss två. Jag försökte verkligen hålla fast vid oss två och försökte få det att funka trotts alla motgångar, men det verkar inte ha gått så bra.
Efter allt vi gått igenom så trodde jag att det skulle hålla i all evighet mellan oss två..men saken är den att jag verkligen inte kan glömma! Jag kan inte glömma hur dåligt du fått mig att må så många gånger. Kan absolut inte förbise det första du gjorde som krossade mitt hjärta och fick mig att mista all den tillit som jag haft till dig.
Det som är hemskt är att jag tappade tilliten till alla andra också, inklusive mig själv. Hur kunde du utsätta mig för det? Och hur kunde jag göra detta mot mig själv? Låta mig plågas dag ut och dag in i tron om att smärtan skulle förvinna när jag fortsatte vara med dig. Det kommer att finnas som en varning i mitt bakhuvud i resten av mitt liv.
Den sista tiden var jag riktigt osäker..osäker på dig och mig själv. Dum som jag var så gick jag på dina lögner, trotts min vaksamhet. Saken är den att jag var och fortfarande är rädd att bli lämnad ensam kvar alldeles övergiven! Och när jag skriver så, så tänker jag inte bara på dig, men eftersom att du kunde göra så mot mig, så varför inte någon annan, varför inte någon av mina vänner? Även några av mina närmsta..
Orkar inte plågas av all min osäkerhet mer!



- "Life is too short. Break the rules, forget quickly,
kiss slowly, love truly, laugh uncontrollably
and never regret anything that made you smile"
Varför klarar jag inte av att följa mina egna råd?!
Men det jag följer gör jag med stil och så pass mycket att jag tycker att det borde räcka till,
vilket det dock inte gör som jag nu har märkt.